Dagen började med att jag trodde vi hade mist någon vi håller mycket kär.
Förtvivlan, gråt och en låssmed som tillkallades...
Det var längesedan, om jag någon gång har varit så rädd förut...
En stund senare har allt retts upp, ett missförstånd kan man säga...
Det har aldrig känts så härligt förut att ha huvudpersonen sittande vid vårt köksbord på en kopp kaffe.
Pappa, jag älskar dig!
Ps! Tack grannen K-O för att du hjälpte till.
(Pappa svarade inte i telefonen och öppnade inte dörren. Vi tyckte också genom fönsterrutan att han låg i sin säng orörlig... Bilen stod utanför och tidningen var inte intagen...
Det visade sig att han inte alls var hemma och att han tagit en annan bil... Puh!!!)
