Nu är det dags att damma av den vilande bloggen och börja skriva. Det har hänt saker som jag vill berätta om.
Ca 7000 kvinnor i Sverige får bröstcancer varje år.
En av dessa kvinnor är jag.
För snart två veckor sedan satt jag i ett rum på Sahlgrenska och väntade på att läkaren skulle berätta om provsvaren. Proven hade de tagit på "någonting som inte borde vara där" i mitt bröst strax före jul.
Jag var säker på att det inte var något farligt. Det trodde ju inte läkaren som tog det första provet heller. Men sen blev jag tillbakakallad. De ville göra om provet med en grövre nål och även denna gång sa läkaren att det första provet inte visade på något farligt, men de ville ändå försäkra sig om att allt var som det ska...
Nu satt jag här och väntade, tröstade maken som var med lite. Han däremot var säker på att det var något eftersom vi nu satt här i ett rum på kirurgavdelningen och väntade på svar. Läkaren kommer in med en bunt papper. Han sätter sig ner. Sköterskan står lite längre bort.
Jag är fortfarande lugn.
Sen säger läkaren:
-Nu har jag svaret på ditt prov här, och det är cancer. (säger han snabbt, utan att dröja för länge)
-Va? säger jag.
-Det är cancer, säger läkaren igen...
Sen hör jag inte riktigt vad läkaren säger. Det går några minuter innan rösterna kommer tillbaka.
-Goda nyheter... tumören är inte aggressiv och den är liten. Det här ska vi klara.
Javisst... Men tänk om jag har en modertumör någon annanstans i kroppen och den här lilla i bröstet är en dottersvulst??? Tänk om jag är full med cancer... Jag har ju faktiskt CANCER!!!
Läkaren babblar på om ditt och datt... jag lyssnar med ett halvt öra.
Läkaren tackar sen för sig och sköterskan tar över.
Jag får välja operationstid. (Ja, det finns några att välja på)
Den första jag erbjuds är på min födelsedag.
Nej tack... roligare födelsedag kan man ju ha.
Eftersom vi skulle på semester veckan efter beskedet så får jag en tid veckan efter vi har kommit hem.
En grundlig redogörelse om hur operationen ska gå till följer.
Jag känner mig vimmelkantig, sprut och stickrädd som jag är...
Så om två dagar ska jag in för provtagning (vilket skrämmer mig mer än själva operationen) och på torsdag ska jag opereras.
Anledningen till att man har upptäckt tumören (i rätt tid) var att jag har sökt mig till vården för att få tätare kontroll. Bröstcancer ligger som en tickande bomb i min släkt och jag gick nästan här och väntade på att få det själv.
Först var jag hos två läkare (en på vårdcentralen och sen en på mammografin på Sahlgrenska). Ingen av läkarna kände något. Men efter ett ultraljud så såg man en mörk fläck.
När jag fick beskedet blev jag förstås chockad och orolig, men också tacksam att jag nästan förekom tumören och "tog den i tid". Nu är jag inne i systemet. De kommer att ha fullständig kontroll över mig. Mina papper ligger hos Cancergenetisk mottagning för en kartläggning av släkten. Det är en trygghet för min dotter i framtiden kan jag tänka, även om hon är jätteorolig nu. Jag förstår henne.
Håll tummarna för mig på torsdag.
