Jippie!!!

Våndan är över! ( i alla fall för bröstcancer...)

Allt såg bra ut. Allt var borta och ingen spridning i lymfkörtlarna. Ingen mer operation!!!

Tumören hade inget att göra med min släktcancerhistoria, utan det var ren skär otur att jag fick den.

Bara positivt!!!

Nu väntar strålning (som de alltid minst gör) och den ska väl sätta igång innan sommaren. 15 gånger ska jag in till Sahlgrenska (alla vardagar i tre veckor). Lite meckigt med jobb och strålning, men det ska nog lösa sig.

Vi köpte Champagne och gick hem till grannarna Anna och Mikael och firade.
Sååå hm hm gott allt känns!!!
Fast ändå så overkligt. Har allt detta hänt?

Jobb i nästa vecka då. Jättekul!!! På måndag ska jag visserligen in till Sahlgrenska för att prata med avd. som ska sköta strålningen, och sen är jag ledig torsdag och fredag. Kort vecka m.a.o.

Ha det så bra, för det ska jag ha!!!

KRAM!!! <3 p="">

Snart...

Dagen D.

D som i Domedagen... eller så ska jag ju inte tänka. Men jag gör det ändå.

Ena stunden känns det underbart och lättande att äntligen få veta och andra stunden känns det för jävligt.

Jag återkommer...

Onsdag 13 mars

I dag kom räkningen för mina två vårdnätter på Sahlgrenska.

Två kvällsmat- en frukost (med massa gott att välja på) och en middag.
Till det annan service...

Och kostnaden för allt detta:

160 kr!!!

160 kr, det är ju ingenting!

Heja svensk sjukvård (och förstås svensk skatt, men va sjutton...)



In English.

The bill for my two days at the Swedish hospital arrived today.

Inkluded two supper- one breakfast and one dinner.

For the price of:

25 dollar!!!

Sweden´s high taxes make this possible.

:-)

Det kom ett blomsterbud...

... och jag blev så himla glad!

Och så kom det ett brev på posten från släktingen på andra sidan Atlanten.

En ovanligt trevlig måndag...

Tusen tack!

Det värmde.

Okej, dålig bild. Fin bukett! 

Och Kippy tyckte den luktade gott... :-)

Måndag 11 mars

Lite info för er som undrar hur jag mår...

Den senaste veckan har jag pendlat mellan att "Allt är slut" till "Åh, vad jag ska klara detta!!!"

Dessa tankar kan skifta flera gånger om dagen, det finns inga säkra stunder. Just idag känner jag mig glad och livet känns toppen... "ledig" och solsken... (Har varit en tur till IKEA)

Fysiskt känner jag mig nästan som vanligt. Det svider och skaver lite i ärren, men det överlever jag. Är sugen på att börja träna. Promenerar gör jag nästan varje dag.
Psykiskt är det jobbigare. Oro och ångest över att det inte ska vara över med detta som är. Vaknar kallsvettig om nätterna.

Den 21:a ska jag tillbaka till läkaren och då får jag reda på hur behandlingen ska bli. Denna väntan...

Håller tummarna för mina medsystrar, eller "bröstpolare" som en ny bekanskap säger. Speciellt en "gammal" bekant som ska börja sin cytostatikabehandling snart.
Tänker på dig!

"Motif #1" Rockport, MA. 

Hej hej!

Måndag 4 mars

Äntligen måndag!!!

Behöver få lite "vanlig vardag" i mitt liv nu känner jag. Nu har jag varit borta från jobbet i tre veckor och ska vara hemma i två till... Det är inte så kul när dagarna flyter ihop och allt känns som helg, speciellt när vi har haft sjukstuga och inte har gått varken ut ur huset eller ur pyjamasen.

Tyvärr så är det studiedag idag och lilleman är hemma, men frisk och ska leka med en kompis här hemma idag. Äntligen!!! Kanske jag slipper höra "jag har ont i magen" var 10 minut?

Jag har lite lust att städa och fixa i ordning, men bara lite... Kör tvättmaskinsrejset och tvätthögen minskar för varje dag (jippie!) Maken har börjat jobba så smått och i nästa vecka planerar han att göra en jobbresa och jag fick nästan lite panik över det. Nästan samma känsla att vara nyförlöst och pappan ska för första gången sedan hemkomst från BB försvinna ut ur hemmet och lämna den stackars modern ensam med det lilla knyttet...

Kylskåpet gapar tomt, jag har ingen lust att ge mig iväg och handla... Tur att man får matlevererans i kväll från City Gross matkasse, men bröd, mjölk och andra basvaror måste man stå för själv.
Kanske en sista Semla? (om jag ändå ska till affären). ;-)

Hej hej!

Torsdag 28 feb

En vecka sedan operationen idag.

Det är mycket jag har hunnit med på drygt en vecka- komma hem från semester -operation- födelsedag- VAB (ta hand om sjukt barn)...

Hur jag känner mig? undrar många.
Jag har ju inte ont någonstans, utan känner mig vilsen liksom. Tankarna snurrar.

Ja, ni hör att jag inte är lika positiv längre. 

Humöret sviker och jag har blivit jätteorolig, speciellt om kvällarna. Jag tänker på vad proverna ska visa. Ställer in mig på det värsta.

Jag försöker leva så normalt som möjligt. Det var ju det som läkarna sa jag skulle... Men fan, en vecka av oro och två till...

Jag går här och skrotar. Vissa dagar kommer jag inte ur pyjamasen (kan ha berott på sjukstuga här).

På min födelsedag den 26:e, väntade jag på att kvällen skulle komma, att kanske några gäster skulle titta förbi och jag hade varit och köpt tårta, ost och vin. Jag var så otroligt sällskapssjuk.

Moster kom förbi tidigt och pappa på e.m. och strax efter det började lilleman att kräkas floder...

Det var inte roligt att stå och hejda folk i dörren sen. Så ledsen jag var. Såklart det var synd om skrutten, men kunde han inte pricka in en annan dag, han som aldrig är sjuk...:-/

I dag var jag inne i Göteborg för ett möte. Skönt att åka iväg lite.
I morgon ska jag (förhoppningsvis, om jag orkar) åka med mina arbetskamrater på utbildning på Universeum. Superkul!!!

Hej hej!