Lördag den 23 februari

Nu är det gjort- jag har överlevt. Ja, jag säger så för sjukhus har inte varit mitt favoritställe precis.
För några år sedan, när min mamma hade cancer och låg på sjukhus kunde jag knappt hälsa på henne för jag tyckte det var så skrämmande. Lukten, sjuka människor- allt...

Men det har blivit bättre och nu kanske t.o.m min sjukhusskräck har försvunnit.

Vilken underbar personal de har på Sahlgrenska och speciellt på avd. 33. Änglar allihopa!!! Läkarna jag har träffat har väl inte varit så "mysiga". De har skött sitt jobb bra, men det har varit sköterskorna som har fångat upp mig när jag har behövt tröst och svar på de flesta frågor.

På onsdagen åkte jag in på kvällen till sjukhuset eftersom jag skulle förberedas tidigt på torsdag morgon. Jag hamnade på ett rum med två andra tjejer i min ålder. En av dom hade opererats för hudcancer och den andra, precis som jag skulle opereras för bröstcancer.

Det har varit en konstig känsla hela vägen för det har känts som om jag är med i en film och det är inte på riktigt. Det var inte förrän jag låg på operationsbordet och sövningsmasken sänktes ner över mig som det blev verkligt.

När jag hade duschat och skrubbat mig med hibiscrub, en procedur som är rätt tidskrävande, så kom en sköterska och körde mig i rullstol ner till mammografin. Där skulle jag göra en "indikering", där de för in en metalltråd i bröstet för att markera tumören för kirurgen. Jag hade fått en lugnande tablett innan, men hade hoppats att jag skulle vara lite flummigare än vad jag var. Indikeringen var inte det trevligaste jag har gjort i mitt liv. Jag måste vara extra känslig för stick och sånt efter som de sagt att det inte skulle kännas något speciellt, mer än ett litet stick... ja tjena!!!
Sen direkt upp och för att pressa in tutten i mammografiapparaten. Där höll jag på att svimma. Men två sköterskor fick hålla upp mig och pressa in mig i apparaten. Fy fan!!! Ska jag någon gång göra om det så får de droga mig ordentligt.

Sen upp till avdelningen igen och jag hann att sova lite innan jag rullades ner på operation vid 11-tiden.

När jag kom ner dit så träffade jag narkossjuksköterskan Per, en otrolig mysig man som gav mig fullt förtroende inför sövningen. Jag var ju inte så rädd för själva operationen, utan det var den kommande droppnålen som skrämde mig mest. Vi pratade en stund, sen gick han iväg och när han kom tillbaka så sa han att de skulle göra som jag önskade, att först söva mig med mask, direkt därefter sätta nål och då söva mig med sövningsmedel direkt i handen. Vilken lättnad!!!

När jag sen låg på operationsbordet kände jag mig trygg. Per förklarade hela tiden vad jag andades i masken- först syrgas, sedan lite lustgas och tillslut kom sövningsmedlet. Han berättade hela tiden hur jag skulle uppfatta saker och ting, hur röster skulle höras o.s.v. Jag tänkte bara på att försöka titta hela tiden så de inte trodde jag sov förrän jag verkligen gjorde det. Det förstod nog Per för han sa att de inte skulle sätta nålen förrän jag verkligen sov. ;-)

Sen helt plötsligt så vaknade jag och klockan var 14 (det såg jag på en klocka i uppvakningsrummet). Usch, jag hade verkligen ångest när jag vaknade. Supertrött och eländig. Sov lite till och vid 15-tiden kom jag upp på rummet igen. Sov ruset av mig och vid 16 kom min bästa kompis (som jobbar på Sahlgrenska) upp till mig. Jag var jättetrött men kunde äta en portion av köttbullar och potatis medan jag pratade med Anna. Sen orkade jag inte mer och stackars Anna fick sitta själv en stund medan jag slumrade.

Vid 18-tiden kom hela min underbara familj + min andra bästa vän Sussi på besök. Då var jag piggare och det kändes riktigt bra.
Innan läggdags gick min nya bekantskap Rebecca (brösttjejen på mitt rum) och jag ut till dagrummet och åt en smaskig kvällsmat. Vilken frukost och kvällsmat de serverade på avd. 33!!! Ost eller skinkmackor garnerade med grönsaker på olika slags bröd, yoghurt och säkert 4 olika juicer + nyponsoppa. Kaffe eller te och kakor om man ville. :-)

Kunde inte somna med en gång sedan. Hade ju sovit rätt mycket under dagen och tankarna snurrade. Men tillslut gick det. Det är ju lite spring så här på avdelningen. Flera gånger under natten kom sköterskor in och tog prover på patienten mittemot mig (en ny tjej som gjort en gastric bypass).

Läkaren gick ronden tidigt (strax efter kl 8) och sen fick vi besök av sjukgymnasten som visade alla rörelser vi skulle göra. Gladast blev jag när narkossjuksköterskan Per kom in och ville höra med mig om hur jag tyckte operationen hade varit. Sicken pärla!!! Nu står det i mina papper hur jag vill bli sövd i framtiden (om det skulle behövas)

Sen fick jag åka hem!

Nu får jag vänta i tre veckor på ytterligare svar. Det dom har tagit bort ska analyseras, sen får jag veta hur jag ska behandlas. Troligen ska jag strålas. I värsta fall får jag läggas in för att ta bort mer och ev fler av lymfkörtlarna. Inget vi vet nu. Nu ska jag bara leva gott och inte tänka på något till svaret kommer sa läkaren. Vi får hoppas jag kan göra det.

Oj, detta blev långt. Skönt att skriva av sig.

Puss och kram!